Hörneå bys hemsida www.becken.se
Den sista komposten
av Ann-Katrin Lagnefeldt
Ann-Katrin Lagnefeldt skickade ett mail till Redaktionen 2025-05-03. Ann-Katrin bor söder om Stockholm men har sin uppväx i byn Öre strax söder om Hörneå/Hörnefors. Hon presenterar sig själv i artikeln "Jag sökte ett årtal och fann en trevlig hemsida".
Hej!
Fina bilder från Valborgsfirandet, och nästan ingen snö. Men visst har det varit mindre av den varan, även i Västerbottens kustland denna vinter?
Här hos oss, söder om Stockholm, har det varit en rätt kall vår. Vi har dock ett rikt djurliv, fåglar i mängd, bland annat fiskmåsar som gräver ner sina fynd av hundmat (grannens) i våra rabatter. Kaniner gräver djupa hål i planteringarna, rådjuren käkar upp tulpaner och mördarsniglarna trivs bra. I år är det ju extra besvärligt i och med att den invasiva plattmasken kommit in i landet, den liksom "smälter ner" våra inhemska daggmaskar. Huvva! Jag har nästan helt skippat att köpa nya plantor i vår, desto mer frösådd har jag nu. Kanske dags att asfaltera trädgården.Snart är det dags att åka norrut, hem till Öre och hemgården igen. Det drar lite i rötterna och det har tilltagit under vintern. Jag har ägnat mig åt intensiv släktforskning och faktiskt funnit att ödet nog måste ha styrt mina föräldrar till Öre på 1940-talet. Varför skulle de flytta just till Öre och inte någon annan gudsförgäten by, det har jag ofta undrat över. Jag har via släktforskning fått upp olika spår och alla går till Öre, ända tillbaka till 1400-talet. Så det var kanske inte slumpen som fick mina föräldrar att köpa en bondgård i Öre. Jag utreder vidare.
Jag ser nu fram emot att sitta på hustrappan i Öre med en kaffemugg och lyssna på svalornas svirrande. Eller strosa ner till älven och kolla på den nya förbättrade Öreleden.
Med hopp om att daggmaskarna kan räddas, bifogas en liten novell om en gammal trädgårdsmästare, " Den sista komposten". Den skrev jag ihop under pandemin, ett tidsfördriv liksom släktforskningen.
Må gott!
Hälsningar Ann-Katrin Lagnefeldt
---oooOOOooo---
Den sista komposten
Solen stod redan högt på himlen och dess strålar hade nått den lilla möbelgruppen vid husväggen när den gamle mannen, med en mugg kaffe i handen, öppnade dörren ut mot verandan. Innan han började gå nedför trappan, stannade han till och sträckte på sig. Han drog in doften från nästan utblommad syren, nyss utslagen kaprifol och så de kinesiska doftpionerna som spred den mest ljuvliga doft. Solen lyste från en klarblå himmel och man kunde nu bara ana att det regnat lite under natten, ytterst kortvarigt men det hade glatt den gamle mannen. Han var mycket orolig för den torka som försommarn bjudit på, det var fint med sol men naturen behöver regn och åter regn. Nåja, tänkte han och andades åter in dofterna från trädgården, lyssnade på fåglarnas kvitter och surrandet från flygfäna.
Det blir nog till att vattna rabatterna, tänkte den gamle mannen, tillika förre stadsträdgårdsmästaren Jerker Jansson, eller som han kallades i sin ungdom, TrädgårdsJerka. I det här området var han Jerka, rätt och slätt.
Jerka hade, som så många andra miljöintresserade, läst många larmrapporter som publicerats om humlornas och binas hotade tillvaro men i hans egen trädgård var det massor med dessa nyttiga varelser. Det surrade och humlade lite varstans. Speciellt vissa växter som hög kransveronika och syrenbuddleja lockade humlor i mängd, det var alldeles fullt runt omkring dessa. Jerka hade under årens lopp planterat en mängd olika perenner och även sått en massa fröer runt om i den stora trädgården just med tanke på humlor och bin. Om sommaren blev varm och lagom med regn föll, skulle humlorna få en bra säsong.
Jerka stannade upp mitt på verandan och betraktade sin stora, vackra trädgårdstomt. Därefter drog han djupt efter andan och muttrade lite för sig själv medan han gick ut på den mjuka gröna mattan. Han såg att gräset behövde klippas framför verandan men det fick vänta, han hade klippt en del av gräsytorna häromdagen och kände sig nu för trött för att åter gå en match med den tunga gräsklipparen. Tomten var stor, nära tvåtusen kvadratmeter och det var gräs här och var.
Jag är ju inte ung längre. Det ska gudarna veta. Men så länge jag kan gå omkring med vattenslang och kratta så funkar det. Han stannade upp och tog stöd mot ett träd och gjorde lite uppmjukande knäböjningar, som sjukgymnasten en gång lärt honom. Benen kändes mindre tunga efter tjugo knäböj men knäledsartrosen var beständig och någon knäledsoperation hade han aldrig velat ha. Oskuret är bäst, var hans motto. I vart fall vad gällde hans egen kropp.
Jerka vek av mot stengången till trädgårdsskjulet och öppnade dörren. Därefter tog han, efter kort övervägande med sig själv om vad han skulle orka med, ut ett par krattor med kort respektive långt skaft , sekatör och en spade som han lade i skottkärran som stod invid boden. Dörren till boden fick stå öppen så länge för det surrade i ett hörn, kanske var det getingar som ville ta sig ut innan de bestämt sig för att bygga sitt bo i hörnan. Man kunde alltid hoppas, tänkte Jerka, för det var inte kul att använda gift för att röka ut getingarna.
Jerka tog tag i skottkärran och sköt den framför sig, med viss möda, fastän den var nästan tom och gick mot rosenbuskarna som var närmast. Han studerade noga knopparna, som här och där fått ett angrepp av rossteklar. Det fanns flera sorters steklar som gillade rosor och det kunde vara förödande med dessa hungriga larver, vars angrepp kunde man se genom det lilla runda hål som fanns på rosenknoppen och även hoprullade blad. Metodiskt klämde Jerka ihop de hoprullade blad som han kunde se, och där det kom ut lite klet, visste han att reducerat populationen av blivande skadedjur. Han inspekterade rosenknopparna och tryckte även försiktigt på dem. Gjorde man denna procedur tidigt så räddade man i bästa fall rosenbusken. Alternativet var en flaska Baytroid klass 3 och det hade han förvisso i sin bod men var ytterst försiktig med dess användning.
Jerka fortsatte sin lunkande och kontrollerade alla sjutton rosenbuskar, varav många engelska trädgårdsrosor, Austinrosor. Ett par av dem hade nu börjat slå ut och så klätterrosen: vad var det de hette nu igen? James någonting.
Han stod stilla och försökte mana fram rosenbuskarnas namn i sitt inre, en efter en men gav upp försöket. Där i hörnan tronade i alla fall, rosjuvelerna, vars dofter skulle komma att bli mycket intensiva. Men ännu var dessa inte utslagna, det skulle ta några veckor till gissade han. Han hade naturligtvis en ” Gertrude Jekyll” , Princess Alexandra av Kent och några till. I år skulle han nog skaffa årets DA-ros, den skulle vara en mörkröd sort, det visste han. - Men skulle han orka med fler rosor?
Jerka stannade åter upp och lät tankarna vandra. Anade att han snart inte skulle orka med sin trädgårdstomt och vad skulle han göra då? Han och Emma hade inte fått några egna barn som kunde ta över, han hade dock brorsbarn som skulle ärva honom. Vid senaste besöket sommarn dessförinnan hade dessa, Jan-Erik och Ebba, försökt göra reklam för ett äldreboende med inbyggd trädgård, någonting med vision hette det visst men Jerka var helt ointresserad. Han hade inte några planer på att sälja sin trädgård ännu och hatade tanken på att behöva flytta till ett äldreboende. Jerka hade sett alltför många av sina bekanta, vittra bort på äldreboendena, hur välordnade de än var.
Trädgården var hans livsverk och den skulle han vårda till sitt sista andetag. Men om hans nu snart nittioåriga ben inte skulle orka med att ta honom runt i trädgården så länge till, vad skulle hända då? Kanske han skulle skaffa sig en eldriven rullator, det borde väl finnas sådana. Han hade ju anlagt små gångstigar runt om i sin trädgård som han skulle kunna köra på.
- Men tänk om han körde omkull, vem skulle då hjälpa honom?
Han bodde förvisso granne med ett koloniområde men de flesta av koloniägarna kom ju bara ut på helgen och knappt då. Jerka kunde då rakt inte förstå varför folk köade i åratal för att komma över kolonilotter och sedan lät dem förfalla, när de väl fått sina kontrakt.
- Då var det väl för jobbigt att åka ut, gräva och rensa?! Men det fanns några som ofta var där, ett par utländska familjer och de odlade en hel del matnyttigt. Jerka brukade byta ett par ord med dem när han gick på sina promenader runt koloniområdet. Så fanns det en kvinna i övre medelåldern som uppenbarligen var mycket trädgårdsintresserad. Hon hade ett gammalt filmstjärnenamn, Ava. Jerka undrade för sig själv om hennes föräldrar månne ha gillat Ava Gardner.
- Det var ju allt en tjusig donna det skrockade han för sig själv. Lustigt nog var skådisens efternamn, Gardner vilket nästan var ”a gardener”. I vart fall hade denna nutida Ava stannat till vid grinden en dag förra sommarn och beundrat hans trädgård. Nästa gång hon kom förbi så bjöd han till och med in henne till rosenbersån och de pratade trädgård i över en timme medan de drack hans hemgjorda fläderblomssaft. Han visade sina guldkorn och komposten så klart. Ava visade sig vara mycket intresserad av kompost och han hade lovat att visa henne till nästkommande vår vad hon skulle börja med. Hon skulle nog komma ut snart och då skulle han erbjuda henne lite råd och dåd, och hon skulle även få sticklingar förstås.
Men övriga kolonilotter var sorgligt obrukade. Därtill var det stora tomtlotter, en av stadens bästa som nu förföll. - Nej, tiden är ur led muttrade Jerka för sig själv och drog fram en lindrigt ren näsduk ur fickan på trädgårdsjackan och torkade pannan.
Jerka kände att han snart måste sätta sig i skuggan, det var så varmt att det nästan ångade i trädgården. Nog bäst att fortsätta så att han hann med någonting alls idag, förutom sina funderingar. Han drog in den söta doften av schersminens vita blommor samtidigt som han viftade bort envisa flugfän som cirklade runt hans svettiga nuna. Hundan, så varmt det var!
Syrenerna var utblommade för länge sedan, men det fanns alltid en mängd växter i trädgården som blommade och spred dofter. Överallt surrade det av humlor, bin och flugor som såg ut som små getingar. Han såg de blänkande vingarna på sländor och fladdrande fjärilar cirkla runt sina favoritblommor. Bina och humlorna flög med tunga lass av gul pollen mellan kransveronikan, de utslagna liljorna och allehanda blommor. Han fick syn på smörbollarna i en rabatt, de hade nyss slagit ut och lyste som små solar. Även här växte höga kransveronikor som lockade humlorna liksom vädd och akvelejor i olika färger och så löjtnantshjärta, Emmas favorit. Hustrun Emma som vilade på kyrkogården sedan fem år tillbaka. Ack ja, tänkte Jerka - snart möts vi igen. Snart så skulle de vara tillsammans igen. Sitta på en bänk och se ut över en trädgård, inte denna men ovan där.
Men så ruskade han av sig tankarna på sin hädanfärd och fortsatte med sitt värv. Nu skulle han bara räfsa ihop det vissna gräsklippet från gårdagens klippning innan det blev lunchdags. Han hade en motorgräsklippare med uppsamlare men föredrog att låta en del av gräset ligga kvar men inte allt. Då kunde det bli för fuktigt i gräset och mossan var redan på gång.
Jerka fortsatte med skottkärran fram till det lilla lusthuset där den röda klematisen ”Nobe” samsades med en rosa klätterros, Dawn. Ville De Lyon, en annan klematis tog över där Dawn inte nådde längre. Han drog in doften av rosorna och bestämde sig för att även se till komposten innan det var dags för lite mat.
Han tog åter tag i skacklarna till skottkärran och gick mot komposten, belägen i ena hörnet av trädgården. Där fanns tre olika träboxar i grovt virke (från ett gammalt skjul som rivits, Jerka återanvände så mycket som möjligt) grovkompost, förmultnad finare kompost och färdig kompost för utskyffling i rabatterna samt en matkompost i sluten behållare.
Doften av förmultnad kompost var mustig och Jerker visste att det var full sprutt i behållarna. Han grävde lite med handen i komposten som skulle ut på rabatterna, där var feta daggmaskar i färd med sitt värv. Nu skulle han bara gräva ur lite ur komposten längst till höger, lägga över lite till den som var klar att användas. Jerka tog den tunga spaden ur skottkärran och svingade den över det höga gallret. Just när spadbladet var i sitt högsta läge kände han en brännande, intensiv smärta i bröstkorgen. Den djupa smärtan fick honom att tappa greppet om spaden som föll tillbaka mot honom. Spaden som var i sving, vände sig i luften varpå spadbladet av järn tippade neråt och träffade honom rakt i pannan. Han föll ner på knä, försökte dra efter luft men det var så trångt i bröstet! Något varmt och kletigt rann över ansiktet, allt blev så suddigt.
Jerka föll sakta ner på knä, försökte ta emot sig, armarna famlade i luften men orkade inte dämpa fallet. Han föll med ansiktet neråt, vänt mot kompostjorden, mot myllan och i samma ögonblick som ansiktet nuddade kompostjorden blev allt svart. Men med ens så blev det ljusare runt omkring honom. Nu såg han Emma komma emot honom, hon log och sträckte ut en hand till Jerka som tog den och så var han inte mer. Allt medan humlor, bin och fjärilar fladdrade runt i trädgården och det eviga kretsloppet bara fortsatte.
Ett par veckor senare gick Ava Jonsson förbi Jerkas grind. Då kom hon ihåg att hon skulle prata med den gamle trädgårdsmästaren om kompostering. Förra sommarn hade hon stått där vid grinden och beundrat trädgården på håll. Den var så praktfull, helt magnifik. Sedan hade hon till och med blivit inbjuden in i trädgården av Jerka, som han presenterat sig som. Han hade berättat så mycket om växter och odling och om sin gärning inom trädgårdsmästaryrket. En sirlig gammal man som tagit i hand till adjö, en riktig gentleman. Hon hade aldrig sett en sådan underbar trädgård och förstod mycket väl att han inte ville släppa den. Den gamle mannen hade också förklarat att han inte tänkte sälja och flytta till något uselt boende, som han uttryckte sig. Hon kunde verkligen förstå detta, men hur orkade han?
Ava stannade till men fortsatte förbi grinden, skulle uträtta sitt ärende först. Hon såg inte till Jerka någonstans men trädgården var ju stor. När hon kom tillbaka med uträttat ärende några timmar senare, påminde hon sig om att hon måste fråga om komposteringen. Hon öppnade grinden och klev in på trädgårdsgången. Ingen Jerka syntes till fastän Ava ropade hans namn flera gånger. Hon gick fram till verandan, men dörren var stängd och verkade olåst. Ingen syntes till. Hon knackade på dörren men ingen kom och öppnade. Ava kände sig plötsligt orolig men ville inte gå in i huset ännu. Någonting var dock fel, det kände hon.
- Underligt, dörren till trädgårdsskjulet var öppen och hon kunde se en skottkärra intill komposten. Hon gick närmare och skymtade kompostboxarna och så någonting annat. Ve och fasa, det såg ut som någon låg raklång på marken vid komposten. Kroppen låg med ansiktet ner mot kompostjorden. Ava drog djupt efter andan, gick fram till kroppen och jo, det var Jerka som låg raklång i komposten. Han var helt klart livlös, hade nog lämnat jordelivet som det verkade. Några kompostråd skulle den gamle trädgårdsmästaren inte kunna ge längre, tänkte hon sorgset.
Ava tog försiktigt tag i ena axeln. Hon tänkte att hon borde känna efter pulsen men insåg att Jerka nog varit död ett tag. Allt tydde på detta, även en viss lukt.
- Men jösses, Jerka, vilket slut du fick ändå. Du slapp flytta till något ”uselt äldreboende” i alla fall.
Ava lirkade fram sin mobil ur fickan och ringde 112. Hon kom fram på en gång och berättade för larmoperatören att hon funnit sin granne död utomhus, uppgav namn och adress och lade på efter att operatören lovat skicka ambulans.
Även om döden kommit hastigt och överraskande så var ändå något fridfullt över platsen. Jerka hade stupat på sin post och trädgården hade vakat över den döde, kroppen var intakt verkade det som. Inga djur hade varit framme vilket hon var tacksam för.
Jerkas keps hade fallit av och täckte halva ansiktet. Försiktigt lyfte Ava på kepsen och täckte över hans skadade ansikte helt. Hon tänkte att Jerker eller Jerka som han kallades för, verkligen fått dö som det anstår en trädgårdsmästare, i sin trädgård om än i komposten. Nu hade han så att säga ingått i kretsloppet. I samma stund hörde hon ljudet av sirener som närmade sig och gick mot grinden för att möta ambulansen.
Bild 1. En bild från artikeln Sommarkåseri och Tintagel får avsluta Ann-Katrins trädgårdsbetraktelse.
Ann-Katrin Lagnefeldt, 2025-05-03
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se